Hemgång

Tick tack tick tack....
Även fast jag stämde träff med John Blund så hade vi båda två svårt att sova. Hjärtat dunkar, resfebern stiger igen, nervositeten ökar.
Jag sitter och hoppas kl 00.30 att flyget inte kommer tidigare än vad vi sett, vi får bara inte missa flyget hem. Förutom det så ska jag jobba halvdag. Oroar mig över att inte få parkera hyrbilen innanför Scanias grindar, det skulle teoretiskt gå men hur sjutton ska man kommunicera det på portugisiska? 
Vi har för det mesta varit hjälplösa vad gäller att kommunicera ut det vi vill beställa, säga eller förklara. Santos är sämst på engelska eller snarare sagt de kan inte ett ord. 


Vädret ser lovande ut för hela veckan i Santos och det är ju typiskt nu när det är dags för oss att åka hem. 
Vi har sett lite av Brasiliens bakgata, regn, regn, regn...och återigen regn men vi gillade när det åskade härom veckan. Det var rejäl action i himlarna. 


Vi har ätit vår sista papaya, druckit vårt sista färskpressade juice och promenerat sista gången på Santos gator. Väskan är färdigpackad och passen ligger i säker förvar.

H e m l ä n g t a n

Igår kom vi hem från vår 4-dagars utflykt till ön Ilhabela och det var en riktigt skön utflykt. 


Vi vart positivt överraskade av hotellet vi bodde på, Hotel Mercedes. Det visade sig vara en gammal borg byggt i berg i den norra delen av ön som också var de rikas tillflykt. Vi kunde äntligen få njuta lugn och ro. Jämför man Ilhabela-livet med Sao Paulo så är det stressigt i Sao Paulo men det blir så med 22 miljoner invånare. Vi funderade på invånarantalet och vi la gränsen till 2 miljoner räcker gott och väl för oss. Vi skulle inte klara av att leva i Sao Paulo. Anledningarna är inte många men väger tungt. Man jobbar mer än man hinner få träffa sin familj. 
Jag har varit på fot mellan 05.30 - 20.00. Jag hann träffa David på vardagarna 1h, sedan var det godnatt. Vissa kvällar orkar man inte göra så, det har hänt att jag går och lägger mig kl 00 men det har jag ångrat några gånger. När mina kollegor frågat läget så har jag undrat om de också kommer hem så sent. Vissa skakade på huvudet andra sa att så är jobb-livet här i Brasilien. Man jobbar sent och familjen umgås man med på helgerna. När jag och David satt och funderade hur folk lever sina liv här så kom vi fram till att det är inget vi vill ha. 
Vi är typiskt svenskar, vi gillar allt lagom mycket; lagom invånare, lagom kallt, lagom jobb. 
Tro det eller ej, men vi är redo att åka hem till kylan och lämna solen bakom oss.
Vi satt igår och planerade om att bygga pepparkakshus, dricka glögg och grilla lite marsmellows i vår spis när vi kommer tillbaka. 
Brasiliens frestelser lockar oss inte tillräckligt för att lämna lilla landet Lagom bakom oss. 
Imorrn sätter vi oss på flyget hem. Kl 21.15 lyfter vi till Arlanda, underbara Stockholm. 


Hej då Brasilien. Vi ses i framtiden på Natal eller Fortaleza eller i Rio men inte igen i Sao Paulo.