Hemgång

Tick tack tick tack....
Även fast jag stämde träff med John Blund så hade vi båda två svårt att sova. Hjärtat dunkar, resfebern stiger igen, nervositeten ökar.
Jag sitter och hoppas kl 00.30 att flyget inte kommer tidigare än vad vi sett, vi får bara inte missa flyget hem. Förutom det så ska jag jobba halvdag. Oroar mig över att inte få parkera hyrbilen innanför Scanias grindar, det skulle teoretiskt gå men hur sjutton ska man kommunicera det på portugisiska? 
Vi har för det mesta varit hjälplösa vad gäller att kommunicera ut det vi vill beställa, säga eller förklara. Santos är sämst på engelska eller snarare sagt de kan inte ett ord. 


Vädret ser lovande ut för hela veckan i Santos och det är ju typiskt nu när det är dags för oss att åka hem. 
Vi har sett lite av Brasiliens bakgata, regn, regn, regn...och återigen regn men vi gillade när det åskade härom veckan. Det var rejäl action i himlarna. 


Vi har ätit vår sista papaya, druckit vårt sista färskpressade juice och promenerat sista gången på Santos gator. Väskan är färdigpackad och passen ligger i säker förvar.

H e m l ä n g t a n

Igår kom vi hem från vår 4-dagars utflykt till ön Ilhabela och det var en riktigt skön utflykt. 


Vi vart positivt överraskade av hotellet vi bodde på, Hotel Mercedes. Det visade sig vara en gammal borg byggt i berg i den norra delen av ön som också var de rikas tillflykt. Vi kunde äntligen få njuta lugn och ro. Jämför man Ilhabela-livet med Sao Paulo så är det stressigt i Sao Paulo men det blir så med 22 miljoner invånare. Vi funderade på invånarantalet och vi la gränsen till 2 miljoner räcker gott och väl för oss. Vi skulle inte klara av att leva i Sao Paulo. Anledningarna är inte många men väger tungt. Man jobbar mer än man hinner få träffa sin familj. 
Jag har varit på fot mellan 05.30 - 20.00. Jag hann träffa David på vardagarna 1h, sedan var det godnatt. Vissa kvällar orkar man inte göra så, det har hänt att jag går och lägger mig kl 00 men det har jag ångrat några gånger. När mina kollegor frågat läget så har jag undrat om de också kommer hem så sent. Vissa skakade på huvudet andra sa att så är jobb-livet här i Brasilien. Man jobbar sent och familjen umgås man med på helgerna. När jag och David satt och funderade hur folk lever sina liv här så kom vi fram till att det är inget vi vill ha. 
Vi är typiskt svenskar, vi gillar allt lagom mycket; lagom invånare, lagom kallt, lagom jobb. 
Tro det eller ej, men vi är redo att åka hem till kylan och lämna solen bakom oss.
Vi satt igår och planerade om att bygga pepparkakshus, dricka glögg och grilla lite marsmellows i vår spis när vi kommer tillbaka. 
Brasiliens frestelser lockar oss inte tillräckligt för att lämna lilla landet Lagom bakom oss. 
Imorrn sätter vi oss på flyget hem. Kl 21.15 lyfter vi till Arlanda, underbara Stockholm. 


Hej då Brasilien. Vi ses i framtiden på Natal eller Fortaleza eller i Rio men inte igen i Sao Paulo.

Ilhabela

Godmorgon! 

Kl är 06.40 och vi har packat klart väskan och sätter kurs mot ön Ilhabela - Skönhetens ö.

Solig söndag

Äntligen sol! 
Vi gjorde inget annat än att dra ner till stranden och lata oss i solen, dricka caipirinhas och äta grillade räkor. 


Life is goooooood.

Do you know how to drive?

I onsdags hade jag M A X I M A L otur.

Jag tänkte prova på att ta bilen till jobbet för att kunna komma hem tidigare än kl 19.30 som jag i vanligt fall kommer hem. Jag hade erbjudit mig att hämta min kollega som bor några kvarter bort från mitt hotell.
Jag knappade in min kollegas hemadress i GPS:en. Den hittade inte adressen. Frågetecken?
Jag gick in till receptionen väldigt cool för att få hjälp. Efter några minuter hittade han adressen på en karta som var större än mig. Mmm, nickade jag och tittade med rynkad panna på honom. Can you make it smaller? Im driving there you know...

Problemet med trafiken i Santos är att de flesta gatorna är enkelriktade och det tar lång tid att komma fram till målet. Jag var 20 min försenad till min kollega och paniken började smyga sig in.
Jag råkade svänga in på en gata för tidigt och försökte vända istället MEN till min stora pinsamhet kunde jag inte lägga in backen! Där satt jag parkerad på tvären och hindrade trafiken på båda riktningar utan möjlighet att lägga in backen. Bilen bara gled närmare och närmare till en pelare.

Jag provade att lyfta på spaken för att lägga in den. Nej det gick inte. Sedan provade jag med kraft att trycka in den. Nej det gick inte heller. Paniken blev till svett. I all desperation ropade jag på en gående kvinna: Eeey you... do you know how to drive? Sa jag rattandes i luften.
Hon kollade mig med ett frågetecken. Jag vinkade in henne till bilen och pekade på backen. Kvinnan skakade på huvudet och sa att hon inte kunde köra och skrattade. Såklart tänkte jag och skämdes.

Hon gick bort till några män som lastade av frukter och förklarade läget som hon tolkade. De tittade på mig med en konstig blick. Kvinnor! Vad gör de bakom ratten?
Jag började mumla för mig själv varför jag realiserade den lysande ideen att ta bilen till jobbet men helt plötsligt fick jag in backen. Man skulle trycka ner spaken. Jag vart så så så arg på mig själv, varför kom jag inte på det tidigare? När jag backade bilen, så ropade jag It's okay och vinkade tokkörandes därifrån och mumlade för mig själv, det är lugnt Lydde, de vet inte vem du är, de kommer aldrig se dig igen. 
Äntligen så såg jag min kollega, 30 min sen för att sedan upptäcka att bensinen var slut.

Vägen till bensinmacken liknade sambadans, massa skakningar utan att komma fram med trumslag varje gång bilen landa på marken. Armana bara skaka fett men det var inte läge att tänka på det.

Motorvägen Immigrantes hade stängt av avfarten till mitt jobb. Självklart tänkte jag. Väl framme på Scania, var alla parkeringsplatser upptagna utom i mitten. Det är den sämsta platsen att parkera för att de fyller på med bilar bakom dig och framför dig.

Mitt kort in till kontoret fungerade inte. Jag fick vänta 30 min vid disken på ingenting. Jag gick in till kontoret utan att korten blev fixat. Jag försökte att inte räkna alla saker som gått dåligt för trots allt var det här bara starten av dagen. Jag hade 6h kvar att utstå.

När jag skulle hämta bilen var alla parkeringsplatser tömda utom bilarna som stod framför mig, vid sidan av mig och bakom mig. Resten av folket hade gått hem. H Ä R L I G T! tänkte jag.
Det dröjde dock inte länge tills bilägaren framför mig kom.

Den dagen kom jag hem kl 19 för att upptäcka att jag tjänade in totalt 30 min på att ta min egen bil istället för bussen. Jag har tagit bussen sedan dess och fortsätter att komma hem mellan 19-20 men alla dagar börjar åtminstonde med en god kaffe och honung. Så det så!

Fet dimma!

Igår var det en hemma dag, så det blev en film. Tittade på MatrixRevolutions, hade inget minne av hur trilogin slutade (och det visade sig att det var ju inget speciellt att komma ihåg).

Testade att äta papaya igår morse igen för att se om det fortfarande smakade apa. Det gjorde det… Snart kan jag skryta med att jag har ätit exotisk, icke så god papaya en hel vecka. Vet inte om jag bara är dum eller envis. Men jag vill ge det en chans och förstå varför alla tycker den är så god här.

Jag körde till Scania i São Bernardo do Campo för att hämta Lydia och hennes kollega som också bor i Santos. Den där underbara bilden som Lydia har visat er (hennes färdväg till jobbet), den såg jag tyvärr inte så mycket av igår. Det var den tjockaste dimman jag någonsin varit med om! Alltså, det var helt sjukt. Man såg ingenting. Man kunde skymta en bils baklyktor 5 meter framför, men så fort den var på 6 meters avstånd så försvann den. Man rullade fram i max 10 km/h på vissa ställen där dimman var så tjock. Värsta skräckisen! (klicka på den här länken ”The Mist”) Hade jag inte behövt koncentrera mig på körningen så hade jag tagit bilder och en video snutt, men det får bli en annan gång. På hemvägen från Scania var det betydligt bättre.

Fick förresten reda på av Lydias kollega att de har olika sorter/storlekar på papayas som smakar olika (finns en risk att jag ätit av den icke så goda varje morgon och de blir väl glada av att turisten äter den billiga sorten), så det blir till att testa de andra då.

Efter ett bra tag i trafiken så var vi i Santos. Vi gick till en restaurang som heter Beduino som serverar Libanesisk meze. Det var ”okay”, äter mycket godare hemma.

- Det var en gång, och den var grusad.

Lite basic turism och nya vänner :)

Igår var Lydia ledig för att man hade en röd dag här i Brasilien, så vi passade på att turista lite grann under dagen.

Vi bestämde oss för att besöka Orchid park här i Santos men det var tyvärr stängt, så det gick vi bet på. Istället åkte vi vidare till AquárioMunicipal de Santos. Det var ganska trevligt, inte för att det var en massa fiskar att titta på, utan det var för att det var så familjärt. Först är det en gigantisk kö för att komma in (men det gick snabbt), men när man väl kommer in så hör man i princip alla barn skrika av glädje (var man så lättroad som liten?) och dunka på akvarierna för att få kontakt med fiskar, hajar, sköldpaddor och pingviner. När man kommer ut så har Greenpeace tillsammans med akvariet fotografering med barnen (folk som är utklädda till fåglar och pingviner) och massa ansiktsmålning. Vi skippade den biten, fast det såg trevligt ut. Så har man barn i Santos så är det den här aktiviteten som gäller.

Åkte hem för lite siesta så att man orkar med resten av dagen och kvällen.

På kvällen träffade vi lite nya vänner, och det var jätte trevligt, alla är så varma och det känns verkligen som att man känt alla i flera år.

Ska hitta på något till helgen med dem. Ska bli spännande och att se vad de har för guldkorn här. Vi har nog redan klivit in i några stycken turistfällor. 

Resvägen till jobbet

Varje dag tar jag resvägen Immigrantes/Ancheta för att komma till jobbet. Vägen dit är storslagen och ett rent mästerverk. Man känner sig så liten när man ser de vilda bergen som sträcker sig över landskapet. Plötsligt 700 meter upp och jag får kraftig lock för öronen. Alla ljud förvandlas till viskningar. Mitt i allt ligger det favelas isolerade från omvärlden. Det finns inga djur i regnskogen. Avgaserna har förpestat sin omgivningen i den graden att allt runt om har färgats till svart. Emissionsnivåerna i landet är så låga att de äter sig genom byggnader och vägar. Det varierar mellan Euro 2 och Euro 4. I Europa pratar vi om Euro 6, förstå hur långt efter man ligger här i fråga om miljön.

Utsikten från fönsterrutan är så storslaget att jag är tveksam om min beskrivning gör utsikten rättvisa.
Se bilderna och bedöm själv...

Det tog mig 3h att ta mig hem igår från jobbet mest pga den täta dimman som samlas i bergen. Det beror på den så kallade väderfenomenet El Nino. Polisen blir nervös varje gång dimman bildar sig. För några veckor sedan drabbades vägen Immigrantes/Ancheta för den största olyckan på länge. 300 bilar var involverade i en serikrock. 1 dog, förmodligen bilen som låg i mitten av ledet.

Varje gång dimman kommer, eskorteras vi igenom bergen. Tro inte att vi åker, vi rullar igenom. Gårdagen var den längsta arbetsdagen på länge, totalt 3h för att komma hem och det är bara min första vecka.

Mentaliteten i Brasilien

Saker jag lagt märker till i Brassarnas mentalitet:

1)      De är för blyga att säga till om man missat ett möte som man borde vara på. 

Imorse missade jag tre gruppmöten efter varandra, och då var jag bara några meter bort ifrån platsen som min grupp samlades på. 

2)      Brassar vill/gillar inte att tappa hakan. 

Om man frågar de hur arbetet går svarar de att allt är bra, att det inte finns några problem vilket gör mig konfunderad för det finns inget sånt paradisiskt tillstånd i en produktion. 

3)      Överskattar sin körförmåga vad gäller motorcyklar. 

Motorcyklarna upplevs som flugor. De dyker upp från ingenstans på var sin sida av bilen när man minst anar det speciellt när man planerar att svänga. 
Kort sagt I R R I T E R A N D E. 


4) De är för stora i sinnet.
De lever ganska isolerat från omvärlden och ingen kan engelska som inte jobbar på internationella företag. 190 miljoner brassar behöver inte lära sig engelska. Vem är då pruttsverige med sina ynka 9 miljoner att säga emot? 


5) Oavsett vad, finns det alltid tid för fotboll och träning
Undrar du hur det kommer sig att brassarna kammat hem VM-guldet flertal gånger? Ta flyget hit så förstår du. 
Jag var med om ett av mina längsta hemresor från jobbet igår (3h) och då förstod jag varför. Trots U S E L T väder dvs regn och dimma, var massa brassar ute och dribbla boll. Är de på stranden spelar de volleyboll med fötterna. Gör det inte det pumpar de bröst, armar och ben på en allmänna strandgymmet. 


6) Familjära och generösa
De gör det mesta tillsammans och öppnar gärna sina hem för andra. Det har inte gått 1 vecka och vi har redan blivit bjudna på massa aktiviteter! Tänk om det kunde va så hemma.

En mulig dag

Då ska jag försöka göra något jag inte är så förtjust i, ”blogga” men jag ger det en liten chans nu när det ändå är så molnigt ute, fast ändå 22°C.

Har för en stund sen varit nere i restaurangen och ätit frukost. Det blev två mackor med nån spicy form av mortadella mackor, honungsmelon, exotisk färsk papaya som smakar jätte udda (äter hellre den prefabricerade på burk hemma i Sverige om man nu vill att det ska smaka bättre eller så låter man bara bli). Men! De har det godaste kaffet jag någonsin druckit! Tänk er arabiskt kaffe, den där jätte starka, men i en stor kopp och inte lika så stark. Starkare än lagom, men len och fyllig. Så när jag kommer hem till Sverige så är det dags för en ny kaffe jakt.

I och med att det här är mitt första blogg inlägg och det är på grund av att solen är dold bakom molnen så kan ni ju gissa varför jag inte skrev något igår J

Igår var det nämligen inte ett moln på himlen och 28°C. Så jag passade på att promenera runt ett bra tag (typ 3 timmar) för att bekanta mig med omgivningen. Gick ner till stranden för att checka läget. Inte så många där, det är ju arbetsdag för det flesta. Det var väl några som badade, men gissar på att det var turister. Brassar badar inte på våren.

Ska ta och bada nästa soliga dag tänkte jag. Kanske ska ta och anstränga mig för att smälta in med alla de andra på stranden.

Det betyder:

En total vaxning (kan lämna kvar ögonbrynen och en kalufs på skallen)

Minimala Speedos som knappt täcker rumpan

Ungefär ett 6 - 100 pack på magen (tror de spelar in uppföljaren till ”300” här)

Nog om stranden. Tog en sväng på lite andra gator här i Santos för att hitta bra matställen att komma tillbaka till med Lydia. Lite svår att se vilka restauranger som är bra och vad de serverar eller vad för typ av restaurang det är mitt på dagen. Blir lättare att kolla på kvällen när folk faktiskt sitter och äter.

Nu orkar jag inte skriva mer, så ni får ha det så bra till nästa gång.

Ska ta och göra något nyttigt nu… tror jag

Ha det gott

"-Har nån sett min ena strumpa?

-Nääää....

-Min andra strumpa då?"

Vårt första Brasseskämt

En man berättar.
När Gud skapade världen skapade han varje land med ett geografiskt problem. England med ständigt regn. Medelhavet med ständiga skogsbränder. Skandinavien med ständig kyla. Men om man studerar Brasiliens geografi så upptäcker man att landet saknar sådana geografiska problem. 

Varför? Frågar mannen.
Gud svarar. "Vänta tills du träffat en brasse så förstår du!"


Vi försöker återberätta ett roligt skämt översatt från engelska för vår skull efter 4 liters öl på restaurangen Terraco Chopp en vacker fredag kväll. 

Ankomst

Efter 24h resa kom vi fram till hotellet i Santos därmed har vi slagit vår tidigare reserekord på 15h i USA.


När vi kom ut från planet möttes vi av en frityrliknande lukt. 
Vägen igenom flygplatsen var lång, riktigt lång. När vi äntligen nådde slutet, blev alla resenärer omplacerade i två olika labyrintköer. Vi fick så klart stå i den längsta där vi väntade på passkontroll. Precis innan dessa stationer stod en biffig militärpolis som slängde runt kontrollerande blickar. Han var som tagen från filmen "Tropa de Elite". (För er som inte sett den, se den men var inte oroliga över oss.)  


Resan igenom Sao Paulo var lång. Tänkt dig att när vi satte oss i bilen kl 17, var det redan 17 miljoner brassar som väntade i bilköer för att få åka hem. 
Staden är otroligt stor. Vi undrade som åsnan i Shrek, Are we there yet? Det tog 3,5 h från flygplast till hotellet.


En intressant sak som hände på väg till hotellet var att vi var ju tvungna att korsa bergen för att få komma till Santos. Bergen skulle kunna liknas vid Meteora men med mycket skog. Alla bilister blev eskorterade av två polisbilar igenom hela bergsvägen. Orsaken förstod vi sista timmen då vi möttes av en spökliknande dimma och en så kallad serpentinväg. Vi åkte 50 km/h vid två tillfällen av typ 100. 


Förr igår traskade jag runt i Stockholms mörka gator med en tjock tidning över huvudet som skulle skydda mig från spöregnet som piskade i ansiktet. Vilken skillnad mot 27 graders värme och 300 meter till havet här i Santos. Tänkt om Sverige kunde förhandla bort hösten och vintern mot Brasiliens vår? 


Det blir kanske en dop i havet imorgon. Vi hörs snart igen.


Soliga kramar från Braziiiiil!

Förberedelser

Flygbiljetterna är bokade (!)
Lägenheten är reserverad (!)
Den nya adressen kommer vara: 
Rua Bahia, n*174 Gonzaga, Santos.


Ett nytt kapitel börjar för oss den sjunde oktober (!)